Nu är det vår, och många av oss upplever att de mår så mycket bättre än under vinterns kyla.
Kan detta fenomen bero på våra spegelneuroner?
Oavsett vilket så är det intressant med fenomenet att vi speglar oss i varandra, och vår medkänsla utgår från detta. Det finns en inbyggd empati hos alla, det är speciella nervceller i hjärnan, intuitionen är med andra ord neurobiologi och är en förklaring varför vi härmar varandra. När vi möter någon så läser spegelneuronerna in mängder av information innan vi ens hinner blinka.
När vi möter någon som ler, så ler vi också även om våra tankar är på annat håll. Sätt händerna på höften eller magen och den du talar med kommer göra likadant helt omedvetet. Snabbt känner vi av hur den andra känner, vi kan skilja falska leenden från äkta och vi spänner musklerna när tyngdlyftaren på teve ska till att sätta rekord. Spegelneuronerna, nervcellerna skannar av vår omvärld och vi får viktig information utan att vi har en aning. Vi får veta hur andra har det, mår och vad som ska ske. Dessa spegelneuroner är navet för mänsklig medkänsla, utan denna förmåga så skulle vi vara avtrubbade utan förmåga att reagera empatiskt, det är en intuitiv kommunikation.
Denna förmåga att spegla och skanna av våra medmänniskor möjliggör vad som ska ske, förutsäga situationer och det är både på gott och ont. Dessa nervceller skyddar oss inte från att begå misstag, och kan ibland vara väl snabba i sin bedömning. Innan vår intellektuella förmåga hunnit sätta på on, så har spegelneuronerna redan registrerat och reagerat. Den perfekta situationen är när vår intuition och rationella förmåga går hand i hand.
Om vi är rädda, stressade, anspända så reduceras spegelneuronernas förmåga att fånga signaler. Det upphör helt och vår inlevelseförmåga slutar att fungera, så upphör därmed vår förmåga att förstå andra och uppleva nyanser.
Om vi bortser från spädbarn och väldigt små barn så är det vid ett annat tillfälle som spegelneuronerna totalt går på högvarv. Det är när vi är förälskade, då blir vi i våra rörelsescheman, gester och uttryck i det närmaste identiska med vår kärlek. Hela tiden har man totalkoll, omedvetet på vad den andra gör och härmar exakt efter. Denna efterhärmning och inskanning fortsätter paret emellan även efter förälskelsefasen och vi känner av den andras sinnesstämning och reagerar med gester, ord och handling för att bekräfta den andra och stärka tilliten. När en relation dör ut, kärleken finns inte längre så märks det framförallt att speglingen av varandra har upphört.
