Dagens inlägg är en övning.
Hela tiden har jag betonat vikten av att vi måste lära oss att tycka om oss själva och att ensam inte är stark ur stressynpunkt, nej ensam är svag.
Vi måste ta itu med vår isolering, och ett sätt är att lära oss att uppmärksamma alla goda människor som faktiskt finns runt omkring oss, som räcker ut en hand och ser dig.
Begrunda följande dikt av Carl Jonas Love Almqvist (ur Songes 1849).
Ta den till er, tolka den och låt den ge er styrka. Efter dikten följer några frågor som du ska ställa dig själv och försöka svara på.
Frågorna är till för dig, svaren har du själv!
"Om bland tusen stjärnor
någon enda ser på dig,
tro på den stjärnans mening,
tro hennes ögas glans.
Du går icke ensam.
Stjärnan har tusen vänner;
alla på dig de skåda,
skåda för hennes skull.
Lycklig är du och säll
Himlen dig har i kväll."
Detta är en allegori, hur tolkar du den? Hur ser du på dig själv och omgivning? Finns du till för andra och finns du där för dina närmaste?
