Genom att använda oss av kommunikation kan vi i viss mån mota undan stressymptom. Prata istället med varandra om hur stressade vi känner oss.
Tänk inte i banor hur alla andra hinner, utan stanna upp och fånga dagen, lev här och nu och sluta jämföra dig med andra. Du kan inte välja bort stressen utan du måste utnyttja dess kraft och energiflöde som kommer ut ur den. Det man måste aktivt lära sig göra är att ta itu med den stress som kommer inifrån dig själv.
Det finns två typer av stress:
•Den akuta = den som man inte kan värja sig ifrån (sjukdomar, dödsfall, arbetslöshet etc.)
•Skitstressen = kommer inifrån dig själv, oftast på vardaglig basis. Ofta grundat på bristen av kontroll.
Av all stress som vi upplever, är det ca 80 % som kan betecknas som skitstress – detta måste vi göra något åt! Ett av de bästa sätten är att prata om hur vi upplever vår vardag, hur vi känner, upplever vår situation, arbete eller relation. Detta motarbetar frustrationen över otillräckligheten som lägger sig som en spikmatta i vårt inre och på sikt skadar oss. Vi känner att vi inte räcker till inför våra barn, partner, föräldrar, arbete ja, till och med att vi inte räcker till för vårt eget liv.
På jobbet tror vi att alla är så mycket bättre, att alla hinner med och är så mycket bättre än vad vi tycker vi själva kan, men verkligheten är, att de flesta tycker samma sak. Summa summarum så går alldeles för många omkring och tycker att de inte presterar det som de tror de ska. Detta kallas för additionsstress, vilket betyder att man jämför sig med andras sammanlagda prestationer med sin egna enskilda.
Samtidigt så måste du inse att ditt liv aldrig kommer bli helt stressfritt, vi kommer alltid bli utsatta för olika typer av påfrestningar, det vi måste lära oss är att minimera skitstressen – där har vi valmöjligheter, tillskillnad mot den akuta. Där har du ett eget ansvar att ta itu med det, och ett steg i rätt riktning är att börja kommunicera, tala med dina kollegor, chefer, dagisfröknar eller med dem som du mäter din förmåga mot.
För att detta ska bli så effektivt så måste vi våga säga till att vi är trötta, behöver hjälp eller inte mäktar med. Om vi befinner oss i en inskränkt miljö, med ett ledarskap som inte visar intresse för att det ska vara högt i taket, att det finns ett forum där alla, och jag menar alla ska få säga sin mening. För om inte hon längst ner i hierarkin vågar säga till chefen att hon behöver hjälp för hon inte hinner med – ja, då fortsätter vi att må dåligt.
Någon måste ta första steget, och det kan lika gärna vara du!
